Knappt hade vi kommit hem från akuten förrän det var dags igen...
I onsdags så skulle jag iväg och träna terräng på Näs. Frugan var i Holland så jag åkte iväg själv vilket jag i princip alltid gör. Till saken hör också att jag några timmar tidigare hade stämplat ut från jobbet och börjat semestern. Solen sken, kort sagt detta skulle bli en toppenkväll...
Började värma upp häsen och då vattenhindret var tomt på vatten så bad A mig att leda uppvärmningen i ett varv runt banan meddans hon fixade vattnet. Sagt och gjort vi skrittade iväg längs banan och efter en stund började vi trava lite lätt. När vi sedan kom fram till vattnet så sade jag till gruppen att vi skulle ta en galopp tillbaka till parkeringen för att värma upp hästarna lite ytterligare. Så vi satte av i en lugn galopp uppför backen från vattnet. Helt utan förvarning så kastar sig då min häst åt sidan, hon kastar sig så våldsamt så att jag åker av men lyckas landa på fötterna. Känner dock att det inte känns bra direkt, detta har ju hänt tidigare och bland annat så skedde det ju på en av förjakterna i fjol. Men nu kändes det betydligt sämre. Jag satte mig upp igen och vi skrittade iväg till samlingsplatsen. Kände dock att jag inte kunde stödja på benet så jag meddelade A att jag var tvungen att ställa in träningen och vila mitt ben. Planen var ju då också att tävla terräng i Enköping den kommande lördagen.
Tog mig ner till parkeringen och tog av hästen utrustningen. Kände att det gjorde rejält ont men lyckades ta av alla grejer samt lasta hästen. Tog också då av mig stövlen och som tur var så hade jag mina sköna stövlar med den rejäla dragkedjan som går ända ner till sulan. Körde sedan hem vilket gick hyfsat bra även om jag var orolig för om jag skulle bli tvungen att panikbromsa vilket troligen hade varit svårt. Var i valet och kvalet om jag skulle ringa någon av våra grannar för assistans men bestämde mig för att det nog skulle gå ändå. Tog dock beslutet att inte skicka ut Pärlis i hagen utan hon fick gå in direkt i boxen som jag tack och lov hade fixat innan. Tog sedan med stor vånda in de andra två hästarna (japp, vi har en sommarhäst också) som var jättesnälla. Själv linkade jag som jag vet inte vad. Lyckadas ta ut all utrustning och mocka trailern men sedan insåg jag min begränsning och linkade upp till huset. Hade nu rejält ont och tog två värktabletter men det kändes som att det inte blev mycket bättre. Frugan kom i alla fall sedan hem från sin resa.
Klarade av att sova hyfsat bra på natten men kände på morgonen att det var bäst att låta en kunnig person titta på det hela. Släpade mig ut till bilen och åkte ner till Danderyds Sjukhus där frugan hämtade en rullstol åt mig. Blev väl omhändertagen och röntgad och läkaren kunde konstatera att det var en spricka på insidan av foten där benet hade gått av. Det hela krävde operation och jag skulle bli inlagd... Så upp på avdelning, satt på fasta och sedan var det bara att vänta. Då allt tidigare hade gått relativt fort så var jag väl optimistisk till att jag snart skulle bli opererad men jag fick allt vänta ett tag och på kvällen fick jag besked om att det inte blev något. Då var jag väldigt besviken.
Nästa dag (fredag) så var det återigen att fasta och tack och lov så fick jag besked om att operationen skulle ske på kvällen. Så jag blev nedrullad dit och väl omhändertagen av ett operationslag som raskt spikade tillbaka den trasiga biten. Skönt att det gick fort det i alla fall. Därefter så väntade den långa (som jag tyckte) tiden på uppvaket innan jag väl kom upp på avdelningen igen. Jag var ju jättehungrig och visste att jag skulle få käk bara jag kom upp igen så jag var rätt så otålig...
Dagen efter (lördag) så var det mest väntan på att få gips och att få komma hem. Men så småningom löste sig båda delarna och jag fick både gips och kryckor. Har nu varit hemma ett par dagar och börjar väl förlika mig med situationen. Frugan är supersnäll som nu får dra ett jättelass samtidigt som hon har en intensiv period på jobbet. Själv kan jag ju i princip inte göra något nu även om det går bättre att gå för var dag och smärtan successivt försvinner. Käkar inte längre några värktabletter då jag inte gillar dem och tycker att det går hyfsat bra. Så nu är det gips i ett antal veckor och bara att konstatera att den här sommarens tävlingssäsong försvann snabbt för mig.